AleahciM1981

Brevet till min underbara älskade Morfar, jag skriver ett brev till dig nu när du är borta, jag hade velat sagt allt det här när du levde, så jag var säker på att du hörde varje ord, så att du fick höra hur älskad och betydelsefull du var,men jag hann aldrig, jag väntade på rätt läge men det kom ju aldrig...

Visste du det Morfar, hur älskad du var? Visste du att du varit min trygghet hela mitt liv? Visste du att du var den "pappa" jag aldrig fick, någon som älskade mig villkorlöst, du kanske inte alltid gillade de val jag gjorde i mitt liv, men hos dig var jag alltid välkommen, i ditt hjärta fanns det alltid rum för en vilsen själ som jag.

Du var den mest generöse människa jag någonsin träffat på, du gav dina sista ören till andra även om det skulle innebära att du fick svälta själv, din omtanke var alltid om alla andra, alla skulle få må bra och vara mätta, ingen skulle sakna någonting...du var ärlig och rättvis,du var mjuk men ändå bestämd..du var envis till tusen men det var ju också charmen med dig..

Du var så tacksam för det du fick oavsett om det var en teckning, ett besök, eller en ful liten kudde med broderade ögon, jag fattar inte att du sparade den fula kudden jag gjorde till dig på slöjden, men du såg alltid värdet i handlingen, du såg kärleken från den som gav dig även det lilla...Du grät på din 60 års-dag, jag minns det som det var igår, det var inga märkvärdiga presenter i sig du fick, utan bara att vi alla var där och visade dig kärlek, det gjorde dig rörd till tårar..Du var en sådan fin människa och jag önskade att alla fått lära känna dig, för du var en sann vän....

Du har aldrig sagt ett ont ord till mig, aldrig gjort mig något ont, du har älskat mig av hela din kraft och jag är så tacksam att jag fick dela mitt liv med dig..du fanns alltid där med öppna armar när jag ringde och sa med gråt i rösten ,

"Morfar kan jag få komma till dig, jag vill inte vara hos farmor och farfar, jag saknar dig!.."

Du lät lite sträng på rösten, men det var bara för att du var orolig att jag sårade farmor och farfar som bara ville mig väl, men sedan de släppt av mig hos dig såg jag att du var glad att jag var hos dig och vi satte oss och åt glass...minns du det? Jag har så många minnen av dig från tiden innan du blev sjuk, jag minns lukten i din trapp i sollentuna, jag blev lycklig bara jag klev in i trappen...för det betydde att jag bara var några meter ifrån att få krama om dig..jag får aldrig kliva in i den trappen mer .... jag får inte höra dina berättelser om ditt liv och det du varit med om, din röst hör jag inte längre mer än i mitt hjärta...jag får inte höra eller se dig skratta...jag minns att du skrattade åt min kaxighet som liten när du var och hälsade på oss och sa till mig att inte vara så dum med mamma, då hyttade jag med min lilla hand och sa bestämt "Morfar du bestämmer inte för du bor inte här!!" det här satt vi i din soffa och skrattade åt bara för några månader sedan...... varför skulle det bli så här?

Vad jag än gjort eller sagt, slutade du älska mig? NEJ ALDRIG...Slutade jag att älska dig? NEJ ALDRIG...

Sen så blev du sjuk, vi skapade många nya minnen då, men det var så tufft och hårt att se en självständig man som DU som man älskar, få slita ont för att klara av att leva ännu en dag, men du kämpade så hårt Morfar, alla dessa resor fram och tillbaka på sjukhuset, alla nålstick och prover och behandlingar, du grät och jag visste inte hur jag skulle trösta dig, men jag höll om dig, jag sa att det här kommer du klara Morfar men innerst inne visste jag att det inte var så, för vi hade dig på lånad tid, men när tiden gick och du fortsatte kämpa började jag tro själv att det kanske skulle ske ett mirakel, kanske du skulle bli frisk, sen slog slutet undan fötterna på mig, då när du blev sämre den här sista gången, jag såg hur sjukdomen tog bara mer och mer av dig tills den där sista morgonen, jag satt på sängkanten brevid dig, jag såg att din andning blev svagare så jag gick närmare dig, jag höll dig i handen och där tog du ditt sista andetag, då dog en bit av mig med dig, världen blir inte detsamma utan dig Morfar, om jag kunde skulle jag göra vad som helst för att du skulle få komma tillbaka, jag vill inte fortsätta mitt liv utan dig, jag vill sätta mig ner och protestera mot att få tillbaka dig men det skulle inte hjälpa Morfar, men det som tröstar mig är att du inte känner smärta längre, du får sova ett tag tills den dag Jehova låter dig få vakna till en mycket bättre värld, du ska få vara frisk och ung igen, du ska få se när rättvisa skipas, det du alltid stod för, du ska få se att det goda övervinner det onda, du och jag ska få bo i det där röda timmerhuset som vi såg på tavlan på sjukhuset, vi ska få dansa på ängen en dag, detta är vad jag tror och det enda som gör att jag orkar gå vidare..jag längtar tills den dag vi ses igen och då ska vi aldrig lämna varandra...Jag minns dig med enorm Kärlek och Glädje, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta Morfar!!! Vi ses vid uppståndelsen, jag kommer ta första plats! Jag Älskar dig!