AleahciM1981

"Can we see beyond the scars
And make it to the dawn?"

Alla har vi ett förflutet och vore konstigt om man inte blivit påverkad på något sätt under de år som gått...När det gäller mig skulle jag vilja sudda bort så mycket som skadar mig än idag..det är ingen annans fel, det sitter hos mig, det var jag som lät folk vara de det är fast det skadade mig, jag var någon annan som jag trodde de ville ha, jag var inte mig själv, så allt är mitt eget fel men jag önskar det ogjort, jag är mig själv idag och har ärr som är svåra att hantera...varför såg jag inte mer värde i mig själv än det jag lät mig utsättas för???
Den krassa verkligheten är att idag när jag ändå funnit mig själv och vet vad jag vill med mitt liv, så har jag så svårt att lita på att någon verkligen älskar mig/tycker om mig på något sätt, jag låter mig inte utsättas för de saker jag gjorde förr, men innebär det att jag känner att jag är värd lika mycket som någon annan? Nej tyvärr..det är asjobbigt och frustrerande, för jag är fast i det här tänkandet, att jag inte är värd att älskas...hur suddar man ut konsekvenserna av sitt förflutna? Du kanske säger "-Bara kasta dig ut och våga falla!" Men det är ju det jag gjort gång på gång, blivit mer trasig för varje fall och här är jag idag, blivit ihopplåstrad och känner inre frid tack vare min tro, men det gav mig inte automatiskt en bra självkänsla..jag vet rent förnuftsmässigt vad jag är värd men när det kommer till att handla om mig själv i praktiken blir jag osäker och tror att allt ska bli som förrut.... jag vill bara glömma det förflutna....jag vill inte känna mig så där värdelös mer... jag öppnade var enda del av mig, kropp, själ, hjärta, hela mig själv till total förstörelse....fatta vad meningslöst... jag förstörde mycket av min egen framtid för människor som aldrig riktigt brydde sig om mig... så idiotiskt... Nu när jag funnit det rätta och det som gör mig lycklig får jag ändå släpa med den här dåliga självkänslan och som förstör det fina i min vardag!!!.....Det sägs allt för sällan till dagens ungdomar om att vara mer rädda om sig själva och det kan aldrig sägas för mycket! Fick jag göra om mina val skulle jag gjort annorlunda! Men det val jag gjorde som förändrade mitt liv nu till det bättre, ger mig ett hopp om en så mycket bättre framtid, tänk dig själv att få möjlighet till ett liv utan ärr från det förflutna, tänk dig i att leva i en värld där du aldrig mer skadas, tänk dig att få vara sund, trygg, frisk och lycklig..kan låta som en dröm men för mig är det en verklighet som är på väg...snart så, bara en liten tid till..... 

I dont wanna hurt any more......dont walk away from me because I have nothing, nothing, nothing if I dont have YOU....Så sant som det var sagt utan Jehova skulle jag inte ha någonting...nu ska jag lägga mig i en varm säng, är nyduschad, tankfull och tacksam, nu ska jag lägga mig och lyssna på lugna favoriter via datorn....Yeah!!! goodnight boys and girls...

Kan låta helt weard, jag skulle förmodligen hållt med själv om jag nu inte stenhårt börjat tro på att det faktiskt finns... Det återstår att se vad som händer och vad framtiden har att visa..men bara tron på att det fortfarande finns äkta kärlek gör mig glad och sårbar.... Återkommer om detta längre fram....

Idag var jag i skolan och det kändes bra, började med en morgonpromenad på 1 h timme, sen var det veckosamling (hahaha låter som man går på mellanstadiet), sen hade vi lektion i att kommunicera och sånt tycker jag är grymt kul, för ibland är det som talar två helt olika språk fastän vi använder svenska båda två eller allihopa... Vi hade en del övningar och självklart hamnar jag med klassens penntroll..jag tycker absolut inte illa om henne, men jag måste säga att jag har så svårt för henne för hon pratar värre än en duracellkanin och egentligen inget sammanhang...vet inte om alla hästar finns i hagen där eller om hon bara har svårt att föra sig socialt..men samtidigt tycker jag så synd om henne för ingen orkar egentligen umgås med henne...så då får jag dåligt samvete och försöker ändå..hamnade i samma grupp som henne vid en övning och det gick faktiskt bra.... men sen när läraren stod och prata om det här med blickar och kroppsspråk, att detta ingår i kommunikationen, så tar han ett exempel om man skulle möta på en björn i skogen, men sen gick han vidare med undervisningen och efter en halvtimme avbryter hon, penntrollet, med att säga "- Jag har sett på tv att om man träffar på en björn i skogen ska man titta han i ögonen och säga med bestämd röst, lugn och fin, lugn och fin!" sen slutar hon.... och så jag då smart Michaela som inte kan hålla tillbaka skratt någonsin...jag satt och kvävde skrattet men det gick inge vidare..tårarna rann nerför kinderna av det bubblande skrattet..jag såg att jag inte var ensam..den här kvinnan kan inte beskrivas hon måste upplevas... totalt harmlös är hon men så speciell.... men det är bra för mig för jag behöver träna på tålamod...

Skolan går bra i övrigt också även om jag känner enorm press..om 4,5 månad är utbildningen klar och då ska jag hinna med 5 veckors praktik på antingen barnkliniken eller prematuren, ska bli hur kul som helst, ÄLSKAR barn....jag har cirka 12 kurser kvar som jag ska hinna läsa klart :S

Ja just det, begravningen blev otroligt vacker, min första borgerliga begravning, eftersom morfar hade gått ur svenska kyrkan, och jag måste säga att det var den bästa jag varit på...det var en man som hette Lennart som pratade om Morfar, han var så bra på att prata och gjorde det med värme...han läste inte mitt brev men hade använt sig av massor av det, sen talade han om för alla att jag skrivet det här brevet och rekomenderade att alla läste det, inte nog med att det blev en perfekt stund att minnas morfar på....vi fann ett sätt att hitta tillbaka till min morbror igen och det betydde mer än jag någonsin kunnat förstå....vi höll om varandra och allt kändes bra...tårarna rann för oss båda...först var det han och mamma som hittade tillbaka..själv stod jag och tvekade en stund om jag skulle glömma allt som varit, men så kändes det så självklart, det spelar ingen roll längre, livet är för kort och alla har vi våra fel och brister, nu är vi alla vänner igen och det är det viktigaste, att familjen håller ihop, vi har väl inte haft de bästa förutsättningarna att få ha de bra och hålla ihop men kärleken är starkare än allt...som håkan från begravningsbyrån sa..."- Jag har kommit på vad ni lider av! Syskonkärlek!"...det sista han sa innan han gick var att han tycker verkligen om oss alla...haha snacka om att knyta vänskapsband på de mest märkliga ställena...men vi har haft han vid de 2 senaste begravningarna...sen går det inte att komma ifrån, min släkt är knasig på alla sätt och vis, men vi är förenade i äkta Kärlek och har inte svårt att öppna oss för andra människor....alla som har ett ärligt hjärta är välkommen in i vår flock men var beredd, gör du illa en av oss får du hela flocken på dig :D

Fick ett msn- meddelande förut idag, det stod "-Hej Micha BH!" haha det var min kompanjon moster Ann-Charlotte aka Swetlana, för er som inte fattar vad jag pratar om är det så att hon och jag med flera brukar uppträda på våra släktfester och annat och det numret har varit kraftigt eftertraktat...roligast var väl när min morbror fyllde 40 år och vi uppträdde..hon hade lånat en lacktopp och när hon stod där och sjöng och dansa slet sig en av hennes bröst...HAHAHAHAHAHA inspelat och allt...inför alla kovlands hockey grabbar och allt...succeé med andra ord...Mitt namn är för att jag fått gjort låten "-det gör ont!" med Lena PH så många gånger att jag förvandlats till Micha BH :D
Nu när jag pratar om våra fester kom jag att tänka på mammas bröllopsfest..haha min andra moster lotta, hon var dels riktigt utspökad till La dolce vita med mammas killkompis Johan som hade mina vita stilettklackar och min kortaste kjol...de var ju grym men bäst var när Lotta kom in som Di leva, flumdansen och vattenkannan med massa små glitterstjärnor i...oslagbart...nu när jag tänker efter har vi haft det grymt kul fast vi haft det svårt...men vi har haft varandra och det ska vi fortsätta med och vara rädd om....

"Mama, I found someone
Like you said would come along
He's a sight, so unlike
Any man I've known
I was afraid to let him in
'Cause I'm not the trustin kind
But now I'm convinced
That he's heaven sent
And must be out of his mind

Mama, he's crazy
Crazy over me
And in MY life is where he says
He always wants to be
I've never been so INLOVED
He beats all I've ever seen
Mama, he's crazy
He's crazy over me

And, Mama, you've always said,
"Better look
before you leap"
Maybe so, but here I go
Lettin' my heart lead me.
He thinks I hung the
moon and stars
I think he's a livin' dream
Well, there are men
But ones like him
Are few and far between"

Brevet till min underbara älskade Morfar, jag skriver ett brev till dig nu när du är borta, jag hade velat sagt allt det här när du levde, så jag var säker på att du hörde varje ord, så att du fick höra hur älskad och betydelsefull du var,men jag hann aldrig, jag väntade på rätt läge men det kom ju aldrig...

Visste du det Morfar, hur älskad du var? Visste du att du varit min trygghet hela mitt liv? Visste du att du var den "pappa" jag aldrig fick, någon som älskade mig villkorlöst, du kanske inte alltid gillade de val jag gjorde i mitt liv, men hos dig var jag alltid välkommen, i ditt hjärta fanns det alltid rum för en vilsen själ som jag.

Du var den mest generöse människa jag någonsin träffat på, du gav dina sista ören till andra även om det skulle innebära att du fick svälta själv, din omtanke var alltid om alla andra, alla skulle få må bra och vara mätta, ingen skulle sakna någonting...du var ärlig och rättvis,du var mjuk men ändå bestämd..du var envis till tusen men det var ju också charmen med dig..

Du var så tacksam för det du fick oavsett om det var en teckning, ett besök, eller en ful liten kudde med broderade ögon, jag fattar inte att du sparade den fula kudden jag gjorde till dig på slöjden, men du såg alltid värdet i handlingen, du såg kärleken från den som gav dig även det lilla...Du grät på din 60 års-dag, jag minns det som det var igår, det var inga märkvärdiga presenter i sig du fick, utan bara att vi alla var där och visade dig kärlek, det gjorde dig rörd till tårar..Du var en sådan fin människa och jag önskade att alla fått lära känna dig, för du var en sann vän....

Du har aldrig sagt ett ont ord till mig, aldrig gjort mig något ont, du har älskat mig av hela din kraft och jag är så tacksam att jag fick dela mitt liv med dig..du fanns alltid där med öppna armar när jag ringde och sa med gråt i rösten ,

"Morfar kan jag få komma till dig, jag vill inte vara hos farmor och farfar, jag saknar dig!.."

Du lät lite sträng på rösten, men det var bara för att du var orolig att jag sårade farmor och farfar som bara ville mig väl, men sedan de släppt av mig hos dig såg jag att du var glad att jag var hos dig och vi satte oss och åt glass...minns du det? Jag har så många minnen av dig från tiden innan du blev sjuk, jag minns lukten i din trapp i sollentuna, jag blev lycklig bara jag klev in i trappen...för det betydde att jag bara var några meter ifrån att få krama om dig..jag får aldrig kliva in i den trappen mer .... jag får inte höra dina berättelser om ditt liv och det du varit med om, din röst hör jag inte längre mer än i mitt hjärta...jag får inte höra eller se dig skratta...jag minns att du skrattade åt min kaxighet som liten när du var och hälsade på oss och sa till mig att inte vara så dum med mamma, då hyttade jag med min lilla hand och sa bestämt "Morfar du bestämmer inte för du bor inte här!!" det här satt vi i din soffa och skrattade åt bara för några månader sedan...... varför skulle det bli så här?

Vad jag än gjort eller sagt, slutade du älska mig? NEJ ALDRIG...Slutade jag att älska dig? NEJ ALDRIG...

Sen så blev du sjuk, vi skapade många nya minnen då, men det var så tufft och hårt att se en självständig man som DU som man älskar, få slita ont för att klara av att leva ännu en dag, men du kämpade så hårt Morfar, alla dessa resor fram och tillbaka på sjukhuset, alla nålstick och prover och behandlingar, du grät och jag visste inte hur jag skulle trösta dig, men jag höll om dig, jag sa att det här kommer du klara Morfar men innerst inne visste jag att det inte var så, för vi hade dig på lånad tid, men när tiden gick och du fortsatte kämpa började jag tro själv att det kanske skulle ske ett mirakel, kanske du skulle bli frisk, sen slog slutet undan fötterna på mig, då när du blev sämre den här sista gången, jag såg hur sjukdomen tog bara mer och mer av dig tills den där sista morgonen, jag satt på sängkanten brevid dig, jag såg att din andning blev svagare så jag gick närmare dig, jag höll dig i handen och där tog du ditt sista andetag, då dog en bit av mig med dig, världen blir inte detsamma utan dig Morfar, om jag kunde skulle jag göra vad som helst för att du skulle få komma tillbaka, jag vill inte fortsätta mitt liv utan dig, jag vill sätta mig ner och protestera mot att få tillbaka dig men det skulle inte hjälpa Morfar, men det som tröstar mig är att du inte känner smärta längre, du får sova ett tag tills den dag Jehova låter dig få vakna till en mycket bättre värld, du ska få vara frisk och ung igen, du ska få se när rättvisa skipas, det du alltid stod för, du ska få se att det goda övervinner det onda, du och jag ska få bo i det där röda timmerhuset som vi såg på tavlan på sjukhuset, vi ska få dansa på ängen en dag, detta är vad jag tror och det enda som gör att jag orkar gå vidare..jag längtar tills den dag vi ses igen och då ska vi aldrig lämna varandra...Jag minns dig med enorm Kärlek och Glädje, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta Morfar!!! Vi ses vid uppståndelsen, jag kommer ta första plats! Jag Älskar dig!