AleahciM1981

Den här dagen har varit omvälvande på alla sätt och vis, något som nästan kändes som ett känslomässigt 3:e världskrig, blev med Jehovas hjälp och en saffransbulle mer likt en bris av kärlek, förståelse och förlåtelse...  Min familj är ju det jag älskar mest här på jorden (min tro kan inte jämföras i något sammanhang för det är en kärlek som man inte kan ha till något annat, en helt annan kärlek) men att vara ofullkomlig och försöka att hålla ihop som familj är inte det lättaste, vissa dagar blir det svårare än någonsin..idag var just en sådan dag, ni vet när man sitter och försöker hålla tillbaka alla tårar så det nästan spränger i hjärtat, man undrar hur detta någonsin ska lösas eller bli bättre och allt känns så hopplöst...

Nu är det inte så att den här dagen avslutade alla problem, men bråket oss emellan fick ett slut, ett bra slut, en lång kram, ett förlåt som kom från djupet av hjärtat och en saffransbulle... det gör att man orkar en dag till och kanske en dag till... men det är svåra tider, inte bara för min familj eller mig som individ, men det är här jag får utlopp för lite smärta, frustration, ångest, glädje, hopp, tacksamhet, genom att få skriva av mig... Jag vet att det var Jehova som gav en viss person en "puff" att ta ett första steg så att den där brisen av lättnad skulle uppstå..jag hann inte ens be om den hjälpen, i min förtvivlan hur jag skulle försöka lösa det här och hålla tillbaka tårarna så stannade jag inte upp och bad, men jag tror att Jehova såg i mitt hjärta och i den andra personens hjärta att det höll på att brista om inget bra skulle hända, så HAN "puffade" och sen var det upp till oss att försöka använda puffen till något bra och det gjorde vi... varför bråkade vi egentligen? för att här i min familj finns så mycket sorg, frustration, ångest men också en massa massa KÄRLEK, som man ibland inte vet hur man ska hantera...

Mamma är sjukare än andra kanske förstår, vi här hemma ser ju det som andra inte ser, och då blir frustrationen hos oss andra stor när vi ser men ändå inte finner sätt som vi kan hjälpa henne i och tyvärr blir det lätt att man anklagar eller belastar de andra för att inte göra tillräckligt, för man själv känner sig så hjälplös och liten, jag kan ärligt säga att mitt hjärta håller på att värka sönder när jag ser Mamma gråta så där förtvivlad och rädd,  jag inte vet hur jag ska trösta, det är här man kan göra så mycket fel för man tänker inte förnuftigt, så mycket känslor som svallar över...
Mammas diabetes är på långa vägar att vara hanterbar, det är inte under hennes kontroll längre, hon klarar inte detta själv, hon behöver professionell hjälp, för vi anhöriga vet inte hur vi ska hjälpa henne, men är det diabetesen som är det farligaste? jo man kan tycka det, och jag säger inte att det inte är farligt, men det jag ser mer är dödligt för mamma är hennes sorg över att förlorat först sin son, sen sin mamma, och sen sin pappa, hon har tappat livslusten, hon går upp varje dag för att göra det hon måste för att få vardagen att funka..men lever hon egentligen?

Jag har insett att jag inte kan hjälpa henne och det gör mig arg, ledsen, frustrerad, rädd, hjälplös... bara tanken på att hon ska ge upp det hon ändå kämpat så hårt för, ska hon duka under för denna vansinnigt ruttna värld?
Många kan kanske tycka att det finns fler som förlorat nästan alla sina närmaste och en del har förlorat alla...hon är inte den enda som fått en dödlig sjukdom.. hur kan de lyckas gå vidare? därför att vi är olika människor, vi fungerar olika, hanterar saker olika, vi har olika styrkor, vi kan inte jämföra oss med andra och försöka mäta vems sorg som är större än någon annans, för det går inte..ens sorg är ens egen...den blir inte mindre för att andra klarar av att hantera sin sorg....
Jag i min sorg vet ju var jag vänder mig, där jag får styrka att klara av vardagen i denna värld, jag vänder mig till Jehova, för jag inte bara tror jag vet att Han hör mig, lyssnar på mig och besvarar mina böner och mitt rop på hjälp, inte alltid det svar jag kanske hoppats eller trott, men jag vet ändå i djupet av min själ att det är till mitt eget bästa även om jag kanske inte ser det just då.. men var ska mamma vända sig när hon tappat styrkan, när hennes tro försvagas i hennes förtvivlan, när hon inte ser hoppet som egentligen finns framför ögonen på henne?

Jag blir så ledsen....om man bortser från det att det lyckligaste är att se Guds vilja ske här på jorden med allt vad det innebär, så mitt lyckligaste ögonblick skulle vara när de jag älskar och jag växt upp med, få återse de människor de älskat och förlorat. För sanningen i min familj (släkten är inräknad för vi alla är en familj) är att sen vi förlorade de 3 starkaste nyckelpersonerna har alla tappat sina identitetsroller mer eller mindre, vi är inte alls densamma, varken när vi är tillsammans eller ifrån varandra....det som kvarstår är tunna skärvor av liv.....som desperat fösöker hitta sin plats, sin roll och försöka gå vidare..vi har kommit olika långt men kommer vi någonsin att hitta tillbaka tillvarandra? , ska jag någonsin få se mamma hel? vad hände med våran flock? Jag vet att vi alla älskar varandra, det kan ingen sorg eller död ta ifrån oss, men kan det här vara slutet på vår flock? snälla säg att det inte är så...

Ja jag är 27 år, jag borde skaffat en egen familj och på sätt och vis har jag gjort det genom min tro, men min "gamla flock", min enda trygghet genom hela min barndom och uppväxt, den kan jag aldrig glömma, aldrig sluta att älska och det vore konstigt om inte min"värld" skakades om när det känns som att slutet på den är nära.... och mitt i allt undrar jag, vem ska trösta knyttet?