AleahciM1981

Trött som en riktig byfåne imorse stapplade jag mot praktikplatsen, och vips så var jag grymt pigg och förväntansfull, blev en jättebra dag, först kände jag mig som en svans tills jag började känna mig som "hemma" och kunde ta egna initiativ, vilket är en underbar känsla, både personal och boende är toppen, kände att det är det här jag vill jobba med, jag är på rätt ställe för en gång skull....

Nu har jag fixat lite food, så jag kan börja plugga, känner mig dock en aning halvseg men det får funka ändå, jag MÅSTE om jag ska få klar utbildningen...och det SKA jag =)

Diva pockar på uppmärksamhet och är nästan mer gossjuk än jag är, min lilla "sparkbyxa", hon är en långhårig kisse och bakifrån ser du ut som de satt på henne en svart sparkbyxa :D soooooo cute

Åh jag längtar redan till kvällen då jag kan ta en kokhet dusch, hur länge som helst och bara slappna av, sen krypa ner i en renbäddad säng och sova bättre än lilla Törnrosa...

Måste berätta om jobbet, det var en dam där som var riktigt rolig imorse, hon sa att hennes mens inte kommit och att hon var lite orolig att hon gick och väntade smått, skulle vara ett mirakel det om någon av damerna på äldreboendet väntade barn... :P sen var det några vid lunchen som satt och småpratatde med varandra och när jag kom dit och skulle torka av bordet sa de att de pratade om mig , så jag frågade vad de sa, då hade först diskuterat om jag var ny personal eller inte och om jag var någon filmstjärna *asg* underbara damer de här... jag sa att jag kommer tillbaka på torsdag så vi kan sjunga tillsammans, jag sa att de skulle stå för den bra sången och jag för den falska sången, då skrattade de så gott och sa att jag var så välkommen så...grymt bra start på min praktik när jag redan älskar stället...
Det enda jag kan se som lite jobbigt är att många påminner både om mormor och morfar till både utseende och sätt...då saknar jag dem fruktansvärt men samtidigt skänker de här damerna och herrarna mig tröst i att ha förlorat mormor och morfar....

Det är skumt hur man blir när man förlorat människor i döden, så fort jag ser en kille som är i typ 20 års åldern med rakat hår och speciella ansiktsdrag, hugger det till och hjärtat och för en fjärdedels sekund tänker jag..."-Men där är ju min Jimmy!" men lika fort ner som en pannkaka i asfalten inser jag att han inte finns här mer, då vill jag bara skrika och gråta men behåller kontrollen, lägger lite locket på, låter kanske någon tår falla ner för kinden, men stänger av det mesta, det gör för ont....

Jag tror det var förra vintern när jag, syrran och kycklingben skulle åka bussen hem från Navet så står det en kille i ena busskön, han var så grymt lik Jimmy, att vi tre stod och stirrade på honom, han lär ju trott att vi var galningar, för den sociala koden följde vi inte där... men det är läskigt med look-a-likes... jag har tydligen också en sådan, har dock inte sett henne själv..men en gammal killkompis till mig tog fel när han såg henne...hahaha skumt att nån stackars till ser ut som jag :P just kidding, så illa är det inte....

Näe nu ni vänner, bekanta och eventuella främlingar....nu är det pluggotime..
Kanske ses senare....