AleahciM1981

Totaljobbiga känslor bara sköljde över mig idag, blev helt enkelt för mycket och jag började tokgrina på bussen också av alla ställen, så mycket som varit och rört sig huvudet, har fått i genomsnitt 2h sömn per natt, det har inte hjälpt mig att få balans på alla tankar och känslor... Så trött på att känna mig i värdelös i allt som är viktigt, att jag inte gör tillräckligt, att inte ens det lilla jag försöker göra blir bra, jag är trött på att känna mig ensam när det finns underbara människor runt omkring mig, men faktiskt känns det som jag kämpar ensam, jag VET att jag inte är det men det känns så.. känns som jag slits mellan två "sidor" ena sidan är med människor som älskar mig och känner mig utan och innan, har funnits där hela mitt liv, älskar mig och dömer mig inte för vem jag varit och vem jag är men det förstår inte det fantastiska som hänt mig, den delen delar de inte mig, de vet inte vad jag kämpar med i det även om de skulle försöka förstå... den andra sidan är just de människorna som är en del av det fantastiska som hänt mig, det är en stark gemenskap där alla styr mot samma mål, kämpar mot samma mål men där har jag ingen som riktigt känner mig, som kan mig utan och innan, som vet varför jag är som jag är när det gäller vissa saker, som inte funnits med och vet vad som skadat mig i 25 år eller ser de förändringar jag gjort och verkligen kämpar med....jag har levt så fel så länge och mår fortfarande dåligt över det... det är det här som gör att jag känner mig så ensam, jag känner mig "hemma" på båda ställena men också ensam på båda.. på ena stället har jag mitt förflutna och det andra min framtid.... Jag vill klargöra att detta inte handlar om att det inte finns människor som ställer upp i vått och torrt, eller att jag inte är älskad på något sätt för det känner jag, men splittringen i mig gör att jag känner mig ensam i det här och just idag blev det riktigt jobbigt, det kommer väl att gå över, måste se till att inte fastna i den här känslan.... Orkar inte skriva mer idag...