AleahciM1981

" Lyssna nu till min sång
du som vandrar i tvivlarens spår.
Du som ser det mörka på vår jord.
All den sorg du har känt,
när du hört och förstått vad som hänt,
lever kvar och saknar oftast ord.

Men den kraft som jag bär
det är den som kärleken lär.
Jag vet att svaret är det här.

Än finns ett språk som alla folk kan tala.
Och det är kärlekens språk.
Medmänsklighet, lär dej ordet och vet
alla förstår det, men hur många får det?
Än finns ett ljus som trotsar allt det mörka
och det är kärlekens ljus.
Har tvivlat som du, men jag vet nu
än finns det kärlek på jord! "

Lyssna nu till min sång
du som tycker att livet känns tungt
i en värld där hat och ondska gror.
I en skör melodi lever tonerna i harmoni
sjung den sång, som i ditt hjärta bor."

Jag har tagit ett beslut som har varit svårt att ta tag i, jag har alltid velat klara av saker och ting själv, vara stark och självständig, men ibland måste man våga ta till hjälp när man själv inte klarar att reda ut saker och ting, när man trasslat in sig och inte kan komma loss, ibland får man nog inse att man inte är så stark som man vill och tror, jag sätter höga hinder och krav på mig själv och blir förstörd när jag inte når upp till det, jag trycker ner mig själv, jag tror att folk förväntar sig att jag ska vara och handla på ett visst sätt och när jag inte lever upp till det känns det som att jag gör dessa människor besviken.... men allt sitter hos mig, det är jag som skapar detta...

varför? den enkla sanningen, jag älskar inte mig själv och kan inte förstå att någon annan heller skulle kunna göra det, ändå förnuftsmässigt vet jag att det finns några människor som älskar mig , jag vill känna att jag är värd lika mycket som vilken annan som helst, men jag kan inte, jag kan känna så för alla andra utom mig själv..det är ju nåt fel i huvudet på mig... jag skadar mig själv fast jag inte vill.. orkar inte ta upp barndom och gnälla på "trasiga leksaker och cement i sandlådan", men något har hänt på vägen från barndom och där jag är nu, något som fått mig att tro att jag inte är värd att älskas för den jag är utan mer för hur andra skulle vilja att jag var ....

Jag måste ta tag i det här med min självkänsla för det förstör så mycket i mitt liv, dags att ta tag i KBT igen, mådde bra när jag började med det för nåt år sedan men så fort jag kände att jag började må bra, vad gör jag då? jo som jag alltid gjort, kutar där ifrån precis som allt var fixat och klart och jag hamnar så småningom på ruta 1 igen ... sen måste jag bearbeta massa sorg som jag bara trängt undan.. det är hårt jobb som väntar framför mig, men det måste göras en gång för alla...

Hoppas ingen tar mitt mående personligt, man är inte på topp jämt och skrattar och sjunger och gör rörelser som skulle få svansjön att blekna, det måste få vara okej att få visa sig ledsen och sårbar, få vara där man är just här och nu, jag är jag men kan ha massa olika känslor, jag kan skratta samtidigt som hjärtat gråter, jag vill släppa alla masker och bara vara jag, visa mig svag när jag är det, vara stark när jag kan och är det.... men framför allt vill jag vara lycklig i Sanningen för det är det som betyder mest, det är det som får mig att vilja kämpa vidare och för att kunna känna så måste jag göra något åt mitt trasiga inre och min självkänsla...