AleahciM1981

Hur ska man komma till en punkt där man accepterar det förflutna, där man får en känsla att visst har jag gjort dumma val som gett mig djupa ärr och tuffa konsekvenser men att jag lagt det bakom mig och försöker bli en bättre människa och helt enkelt fokuserar mig på det jag åstadkommit idag?

Jag har svårt med detta, pendlar väldigt mycket mellan glädjen över den jag ändå blivit idag, men också med skammen och sorgen över den jag var förut.. känns som jag kastat bort 25 år av mitt liv på många saker som bara skadat mig, varför visste jag inte det jag vet jag idag? varför gjorde jag sådana idiotiska val? Hur hade mitt liv sett ut om jag levt på ett annat sätt? och ändå kan jag inte låta bli att undra och nästan trösta mig med, om jag inte upplevt allt det där jobbiga och misären, hade jag tagit till mig Sanningen då?

Hur skadad jag än har blivit från det förflutna så har mitt liv fått en mening, nu vill jag leva, jag har fått en verklig anledning att vilja leva, att hoppas på en underbar framtid , att förstå livets stora frågor, att få uppleva en Kärlek större än allt, en anledning att vilja bli en bättre människa, få uppleva en gemenskap jag inte trodde fanns, så mycket fantastisk, att få en relation till vår Skapare... jag tänker kämpa resten av mitt liv, för detta vill jag aldrig förlora... mitt förflutna talar bara om var jag varit, det bestämmer inte vart jag ska.....

Tror det kommer bli en sömnlös natt, har en inre stress och oro i kroppen, känner av den riktigt mycket idag...

Längtar till på lördag då det är möte, det är vad jag behöver, sen ska min underbara lillasyster bjuda mig på bio på söndag, så gulligt så...
Imorgon är det träning som står på schema och annat också...
Ska iaf krypa ner i sängen och lyssna på min favoritlåt, Nr 68....

Sov gott