Kan clowner gråta?
Ja men dra mig i morrhåren, de kan faktiskt det....
ÅNGEST och ORO har hägrat denna dag, obehaglig känsla som besitter mitt hjärta nu... medans jag gick av och an på stans gator i väntan på att mamma skulle få något slags besked från doktorn, så brottades jag med tanken om jag skulle klara av att åka upp till sjukhuset, hatar ju det där stället, mår illa bara jag ser det huset och känner lukten, vet att de räddar många liv där inne men för mig har det där huset bara inneburit sorg, sjukdom och död, försöker undvika det i största möjliga mån...
men så ville jag vara där med mamma så jag bestämde mig för att bara gå in och köpa ett frimärke, var ju tvungen att posta ett viktigt brev, går in på bokia, köper det lite snabbt och när jag går ut så håller jag kuvertet och frimärke i handen och känner att det kanske är bäst att stanna upp och bara sätta fast frimärket så jag inte tappar det på vägen till en brevlåda... bara någon sekund senare hör jag världens brak framför mig, det sprätter massa bitar från ett isblock mot mina fötter som precis rasade från taket...
Jag blev en aning chockad, jag blev tyst och stod bara och kollade framför mig, på det stora isblock som låg där, folk kom ut från affärer för att kolla vad det var som lät, ljudet lät som att taket hade rasat in.... om jag inte hade stannat upp för att sätta fast det lilla frimärket hade jag fått det där i skallen... livet är skört och allt kan ändras på en sekund.... tänk vad ett enda litet val kan vara avgörande... jag gick där ifrån mitt i gatan och satte mig direkt på en buss till sjukhuset, jag gick in vid entrén och kände hur det blev tyngre att andas, gick fram och tillbaka en stund där i korridorerna, sen satte jag mig ner och efter en stund såg jag Mamma och Kenth, jag såg att Mamma var gråtfärdig, blev nervös för vad hon skulle säga...
Diagnosen är att hon har gråstarr och det enda som kan hjälpa är ju att operera ögonen, så nu väntar hon på tid för operation... blev ändå något slags postitivt besked, för det finns ju chans att hon kan få se realtivt bra efter operationerna, det finns hopp om liv... följde med dem hem och har varit där sen dess, ÄlsklingsMadde kom förbi och umgicks med oss....
Nu har jag nästan nyss kommit hem till mig, mår jättekonstigt, känns som allt har bara blivit för mycket, jag är känslomässigt trött, just idag kan jag faktiskt gråta, jag är inte gjord av stål....
ÅNGEST och ORO har hägrat denna dag, obehaglig känsla som besitter mitt hjärta nu... medans jag gick av och an på stans gator i väntan på att mamma skulle få något slags besked från doktorn, så brottades jag med tanken om jag skulle klara av att åka upp till sjukhuset, hatar ju det där stället, mår illa bara jag ser det huset och känner lukten, vet att de räddar många liv där inne men för mig har det där huset bara inneburit sorg, sjukdom och död, försöker undvika det i största möjliga mån...
men så ville jag vara där med mamma så jag bestämde mig för att bara gå in och köpa ett frimärke, var ju tvungen att posta ett viktigt brev, går in på bokia, köper det lite snabbt och när jag går ut så håller jag kuvertet och frimärke i handen och känner att det kanske är bäst att stanna upp och bara sätta fast frimärket så jag inte tappar det på vägen till en brevlåda... bara någon sekund senare hör jag världens brak framför mig, det sprätter massa bitar från ett isblock mot mina fötter som precis rasade från taket...
Jag blev en aning chockad, jag blev tyst och stod bara och kollade framför mig, på det stora isblock som låg där, folk kom ut från affärer för att kolla vad det var som lät, ljudet lät som att taket hade rasat in.... om jag inte hade stannat upp för att sätta fast det lilla frimärket hade jag fått det där i skallen... livet är skört och allt kan ändras på en sekund.... tänk vad ett enda litet val kan vara avgörande... jag gick där ifrån mitt i gatan och satte mig direkt på en buss till sjukhuset, jag gick in vid entrén och kände hur det blev tyngre att andas, gick fram och tillbaka en stund där i korridorerna, sen satte jag mig ner och efter en stund såg jag Mamma och Kenth, jag såg att Mamma var gråtfärdig, blev nervös för vad hon skulle säga...
Diagnosen är att hon har gråstarr och det enda som kan hjälpa är ju att operera ögonen, så nu väntar hon på tid för operation... blev ändå något slags postitivt besked, för det finns ju chans att hon kan få se realtivt bra efter operationerna, det finns hopp om liv... följde med dem hem och har varit där sen dess, ÄlsklingsMadde kom förbi och umgicks med oss....
Nu har jag nästan nyss kommit hem till mig, mår jättekonstigt, känns som allt har bara blivit för mycket, jag är känslomässigt trött, just idag kan jag faktiskt gråta, jag är inte gjord av stål....
Kommentarer
Trackback
