AleahciM1981

Jag kan behöva hjälp ibland men tyck inte synd om mig, det gör mig till en svag liten försvarslös människa, det är missvisande när jag är en kompetent stark kvinna som klarar av att hantera även svåra situationer..man bör tänka så, inte förminska sig själv utan ta ansvar och handla, inte alltid lätt men viktigt att komma ihåg... kloka ord från en kurator, insåg att Mamma även fått träffa min gamla kurator så nu kör vi med det.."-Det är inte synd om dig!" =) "-Nej inte dig heller!" svarar Mamma tillbaka ... vi är starka kvinnor båda två, vi har tagit oss hit och vägen har varit sjukt svår, men vi är här, vi har inte gett upp, vi har kämpat på, även om man inte alltid tittar upp och ser vad man åstadkommit så är det ofrånkomligt att inse att vi fortfarande lever...

min familj blir aldrig densamma men vi är fortfarande en familj om än lite trasig men vem är inte det i denna hårda värld, vi har varandra, vi har kärlek så mycket starkare än ord, tänk vad mycket vi som är kvar kan få uppleva om vi tar till vara på det, det är inte fel att vi försöker att leva fast flera av de vi älskar inte finns mer men det kan kännas så ibland, få dåligt samvete, som om man skulle glömt dem om man försökte att vara lycklig, men hur skulle det vara möjligt att glömma de man älskar bara för att de inte finns kvar?

Vad har man för val? Ge upp eller leva, överleva? det sista är väl värre, det borde inte vara ett val, det är ju att vara levande död, bara låta livet gå en förbi, vem gynnar det?
Många gånger kommer de här stunderna som nästan trycker sönder mitt hjärta, jag saknar min lillebror, mormor och morfar så sjukt mycket, mitt liv känns så tomt utan dem, jag känner mig inte hel, jag blir förtvivlad, jag vill bara lägga mig och gråta, blunda och vrida tiden tillbaka.. Tur att jag älskar livet och meningen med det, för det är det som får mig att orka gå vidare..

Over and out